”Två tankar i huvudet samtidigt” – eller ett trovärdigt regeringsalternativ?

mkdsd

För snart sex år sedan slöts Decemberöverenskommelsen. Sju svenska riksdagspartier enades om att släppa fram en svag vänsterregering, allt detta för att minimera Sverigedemokraternas inflytande över svensk politik. Som bekant upplöstes överenskommelsen knappt ett år senare, men oppositionspartierna valde ändå att låta vänsterregeringen fortsätta styra. Det svenska folket skulle fram till valet 2018 behöva stå ut med den regering som utan någon som helst plan hade utlovat att nå EU:s lägsta arbetslöshet till 2020, idag ligger vi på plats 22 av 28 med 6,0 % arbetslöshet. Och då är vi också mitt i en blomstrande högkonjunktur som enligt de senaste prognoserna snart är slut.

Löfven I lyckades inte med mycket – mord med skjutvapen ökade, liksom sexualbrotten. Sjukvårdsköerna blev längre efter den indragna sjukvårdsmiljarden. Långsiktiga satsningar på exempelvis rättsväsende, högre utbildning, forskning och infrastruktur uteblev. Samtidigt stred Magdalena Andersson med näbbar och klor för att avskaffa överskottsmålet för statens offentliga finanser. Socialdemokraterna visade ännu en gång prov på sin oförmåga att leda landet, och då har jag fortfarande inte nämnt deras största misslyckande: invandringspolitiken.

Löfven I bedrev, liksom Reinfeldt II, en ohållbar och över tid mycket kostsam invandringspolitik. Först efter påtryckningar från landets kommuner stramades invandringen åt, vilket gav ett nödvändigt andrum. Ryckigheten i invandringspolitiken visade sig dock vara total efter att S, MP, C och V röstade igenom gymnasielagen som riktade sig till unga vuxna utan skyddsskäl, som fått, eller skulle ha fått, utvisningsbeslut. Det blev uppenbart att vi inte kunde lita på Morgan Johanssons tal om att invandringen till Sverige skulle minska.

I valet 2018 bedrev sedan de borgerliga partierna en gemensam valrörelse. Alliansen påstod sig vara redo att ta makten, men partierna stod långt ifrån varandra i migrationsfrågan. Dessutom var två partier inte beredda att ta makten med Sverigedemokraternas aktiva eller passiva stöd. Med tanke på att alliansen beräknades hamna långt under 50 procent var det få väljare, inklusive mig, som förstod hur maktövertagandet skulle gå till.

Hursomhelst, den 9:e september 2018 röstade en majoritet av det svenska folket för partier som hade utlovat ett maktskifte, S och MP gick bakåt jämfört med valet 2014. Sprickan inom alliansen ledde dock till att C och L lämnade den borgerliga gemenskapen och istället, genom Januariavtalet, blev stödpartier till ännu en rödgrön regering. Denna regering bedriver nu en alltmer generös invandringspolitik efter att ha vunnit stöd i riksdagen för att öka anhöriginvandringen.

Med anledning av att många som kommer hit har bristande utbildning, är det få som lyckas etablera sig på arbetsmarknaden inom en rimlig tid (om än alls). Segregationen biter sig fast och satsningar på bland annat utbildning, sjukvård, äldreomsorg och rättsväsende får stå tillbaka. För ett antal år sedan skulle Sverige rusta sig för en framtid där alla skulle bli akademiker, entreprenörer, innovatörer osv, idag har vi istället ett likriktat fokus på att skapa ”enkla jobb”. Med den här utvecklingen kommer Sverige inte klara av lågkonjunkturen, och vi riskerar att få en svagare konkurrenskraft mot omvärlden.

Sverige behöver en ny politisk riktning och det är fullt nödvändigt att en gång för alla strama åt flykting- och anhöriginvandringen. Jag är i grunden en vän av invandring, men jag insåg för länge sedan att vår nuvarande invandringspolitik inte är kompatibel med det samhällskontrakt som förmodligen både du och jag vill upprätthålla. Dessutom leder den till att de livsfarliga resorna med båtar över Medelhavet fortsätter, eftersom det är den enda vägen för flyktingarna att ta sig till Sverige genom Europa. Enligt mig behöver vi:

1. Kraftigt minska invandringen till Sverige.
2. För en överskådlig framtid begränsa anhöriginvandringen.
3. Genomföra samtliga asylprövningar utanför Sverige (ex. på ambassader och flyktingförläggningar) och tillse att de som får godkänt kan ta sig till landet på ett lagligt sätt.
4. Driva på för att EU tar kontroll över våra gemensamma gränser. Det kommer inte stoppa flyktingarnas lidande, men det kommer stoppa lidandet på medelhavet.
5. Fokusera mer på arbetskraftsinvandring än på flykting- och anhöriginvandring.

Det är i stort sett denna politik Moderaterma bedriver idag. Jag tycker det är rätt linje. Enligt mig bör Ulf Kristersson presentera det som Moderaterna beslutade på stämman 2017 inför väljarna, istället för att endast tala om att vi ska ha en ”öppen värld, men inte återgå till den gamla migrationspolitiken”. Visst går det att ha ”två tankar i huvudet samtidigt”, men väljarna förtjänar att veta exakt vilken migrationspolitik Moderaterna bedriver. Den tydligheten kommer gynna vårt parti, var så säker.

Valet 2022. För att kunna genomföra vår politik behöver vi ta makten. För min del spelar det i grunden ingen roll vilka partier vi styr tillsammans med så länge vi kan få igenom så mycket som möjligt av vår politik. Till exempel ansåg jag under en period att en regering bestående av Moderaterna och Socialdemokraterna kunde vara ett rimligt alternativ, om den skulle vara beredd att genomföra omfattande förändringar i migrations-, integrations- och kriminalpolitiken. Idag ser jag dock att vi har två partier som står närmare Moderaterna i dessa frågor, och det är SD samt KD. Jag är övertygad om att det för Moderaternas del vore klokt att en gång för alla sätta ner foten och deklarera att dessa två partier kommer vara våra huvudalternativ till samarbetspartners (som regeringskoalition eller som samarbetspartier till M-regering) efter valet 2022.

Om våra tre partier kan formulera en gemensam agenda för Sverige har vi en stor chans att mobilisera och vinna valet. Väljarna kan då lita på att de får vad de röstar på, och behöver inte oroa sig för den generösa och ryckiga invandringspolitik som främst MP och C personifierar. Vid ett maktskifte (som i detta scenario är mycket möjligt) kan M, KD och SD strama åt migrationspolitiken och samtidigt skärpa straff för grov brottslighet, öka antalet poliser och deras villkor, sänka inkomsskatter för att det ska löna sig mer att arbeta samt gå med i NATO för att stärka försvarsförmågan. En regering som bygger på liberala och konservativa värden, helt enkelt.

Jag är övertygad om att detta vore ett framgångsrikt förhållningssätt till regeringsbildningen från Moderaternas sida. Det är dags för förändring nu, dags för ett trovärdigt regeringsalternativ.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s